2015 har varit ett år som jag tycker präglats av uttrycket YOLO = You Only Live Once. Eller som vi säger på svenska: Få tummen ur röven. (Okej de två uttrycken kanske inte riktigt är att likställa, men typ. 

Hönssonligan

När vi flyttade in här köpte jag boken ”Höns” som fick en naturlig plats bredvid boken ”Får” (varför krångla till titlar, liksom?). Sedan dess har de stått på spiselkransen och uppfordrande blickat ned mot mig. Jag har bläddrat i dem, men mer än så har det inte blivit. Så tidigt i våras kände jag bara att ”Nu får det vara slutfjantat!”.

Jag bokade således 15 kycklingar av rasen Sussex och utan att ha varken hönshus eller hönsgård åkte Oskar och jag iväg och köpte oss en skokartong fylld med små gula dunkycklingar. Ganska snabbt insåg jag att det här med höns var inte bara lite småroligt, det var ju sjukt kul! Under året har hönshuset (jo, vi fixade både ett sådant och en hönsgård till slut) byggts ut i två omgångar och gått från blygsamma 6 kvadrat till närmare 14. Antalet höns har varierat under året på grund av rävattacker, försäljning och en och annan slakt.

I skrivande stund har jag 11 vuxna djur: 10 hönor och en tupp. Dessutom 6 kycklingar. Och äggkläckaren (ja, för en sådan blev jag ju tvungen att införskaffa) går varm. Där i ligger allt möjligt, men jag vågar inte ens skriva vad jag ska kläcka för något … det är bra mycket större än mina största höns i alla fall …

Hönorna Fail, Aska, Sota, Kola, Frost, Hönapönan, Bettan, Gittan, Maggan, Strössel och tuppen Steffen är ett riktigt, riktigt skönt gäng. Väldigt kul små hönspersoner som dessutom ger oss massa goda ägg. I kycklingburen har jag som sagt sex små kottar: Två kycklingar från Aska och Steffen och fyra stycken jag kläckt från ägg inköpta på Coop. Så himla roligt!

Steve och en av Coopkycklingarna, som fått arbetsnamnet ”Lillvispen”. 

Förhoppningar inför 2016:
Jag kommer förhoppningsvis landa lite i hönseriet, just nu är allt så nytt och roligt att det nästan gått överstyr redan :-D. Jag skulle vilja vara med på någon hönsmarknad och sälja något av det jag kläckt fram. Hoppas på många hönor och få tuppar i kläcken … Och att vi får fortsätta ha friska och glada höns som får sprätta runt ute hyfsat ostörda! 

Fårflickorna

En annan tummen ur röven-grej var att jag på höstkanten äntligen gjorde slag i saken och köpte mig ett par fina fårflickor. Utan att ha varken hage eller vinterboende (hmm, vad hände med ansvarsfulla Anna som alltid såg till att ha allt klart innan jag tar steget?) åkte jag och hämtade fem söta små årslamm. Det var gulliga Åhza som hjälpte mig att få tag på dem.

Första tiden bodde de i vår trädgård, som är både ordentligt inhägnad och har massooooor av mat. Sedan fick de gå på en äng nedanför oss som jag får låna och en sväng gick de även på en del av vår tomt som vi hägnade in med elstaket. Nu i vinter bor de nere på byn och går på lösdrift med tillgång till ett kanonfint stall om det blåser för mycket i ullen. Allt löser sig liksom, om man bara lägger manken till.

Fåren är väl inte sådär superkuliga djur som hönsen är –men jag har med avsikt inte försökt att närma mig dem och göra dem tama, för att försöka bibehålla icke-tamheten så länge som möjligt (en fördel när man vallar). De är jättebra att vallträna på och det är mysigt att fixa och pyssla med dem och se till att de har det bra. De verkar må väldigt fint tycker jag, de bor bra, har bra med käk och vatten och eftersom det i princip bara är jag som tränar på dem har de ett väldigt skönt och lugnt liv. Det värmer ett mattehjärta! 

Förhoppningar inför 2016:
Jag längtar efter att få släppa ut dem på bete! Jag hoppas året bjuder på ett härligt fårår med mycket gott gräs! 

Ila

Ila fyllde 12 år i maj och har haft ett ganska stökigt år (när hade hon inte det senast?) rent hälsomässigt. Hon blev akut dålig (uppsvullen i buken, kräkningar med mera) dagen innan midsommar och fick tillbringa ett dygn på Ultuna. Sedan kom hon hem och mådde ganska bra. Men under hösten eskalerade hennes magproblem igen och jag började fundera på om det var dags att låta henne slippa krämporna. Jag resonerade med världens bästa Elin fram och tillbaka och till slut bokade jag en tid för att göra en koll om vi kunde göra något eller om det var som jag var rädd för. Besöket var väldigt positivt, jag fick reda på en del information om hundar med fastsydda magsäckar och hur de kan må. Jag fick ett par råd som vi har hållit oss stenhårt till sedan dess – och Ila har mått jättebra!!! Från att ha haft ont i magen och svullnat upp ett par tre, fyra gånger i veckan till att ha mått dåligt en enda gång på tre månader. Wow!

Hon har tyvärr börjat snorkla igen, jag är lite rädd att hennes cysta i nosen kanske har börjat växa tillbaka. Jag vet inte om den kan det, men hon snorklade mycket, eskalerande i flera år, och försvann på direkten när cystan togs bort. Jag avvaktar och ser hur det utvecklas, än så länge är det inte så farligt!

Mycket hälsa, men det blir ju det som är i fokus med lite äldre hundar. Hon är fortsatt döv, men ser okej och har lärt sig komma på handviftningar. Ja, när hon känner för det alltså. Hon är ju trots allt en pudel.  Hon verkar gilla dagis väldigt mycket, hon är otroligt pigg där och studsar ibland fram på promenaderna på alla fyra tassarna.  Jag tror hon tycker det är lite kul att gå lagom långa promenader i samhället. Inte det här off road-tramset vi envisas med här hemma.

Förhoppningar på 2016:
Jag är medveten om att Pippilusen är en gammal hund och att hon har hälsan emot sig när det gäller åldersrekord … Men vi kör på så länge det håller och jag hoppas att 2016 får bli ett fint år för henne utan fler veterinärinläggningar … Jag njuter av min gamla tossa så mycket jag bara kan! 

Flaxa

Flaxas första år som agilitypensionär. Hon fyllde 9 i februari (och blir med andra ord 10 år snart). Flaxaåret var superbra ända fram till slutet av septemper. Hon har varit aktiv, pigg, stark och fräsch. Varit min högra hand i alla våra fårflyttar hit och dit mellan beten. Hon älskar ju att vara viktig och det har hon verkligen varit! Vi har cyklat mycket och hon älskar ju att röra på sig, och cykla är sååå roligt. Men så i september drogs ridån ned. Då var hon JÄTTEHALT en kväll. Halt är väl egentligen en underdrift, hon kunde knappt gå. Ja, ni ser ju på filmen nedan:

https://youtube.com/watch?v=e5ZHz8T2odQ

Besök hos ortoped och sjukgymnast och de konstaterade att hennes bogleder är instabila, vänster mest men även höger. Ett tillstånd som ofta opereras, men Flaxa är lite för gammal för en så tuff operation. Så beslutet togs att testa att låta henna ha på sig en stabiliserande väst/sele som heter Dogleggs’ Shoulder Stabilization System. Den hindrar rörligheten både framåt och i sidorna. Flaxa ska ha på sig den i tre månader och sedan ska vi utvärdera. Hon har den hela dagarna men inte nätterna. På bilden nedan ser ni hur en okej stabilitet vs. en instabilitet ser ut. Instabiliteten syns alltså i att benet går att fläka ut alldeles för långt i sidled.

När jag först såg västen höll jag på att trilla baklänges: Ska vi hålla på och krångla med den där VARJE DAG? Som med det mesta är det inte så jobbigt när man får rutin på det. Och Flaxa har absolut inga problem med den. Hon verkar snarare lite mallig över att ha den. Hon känner sig nog viktig. Hon har ju nära till den känslan, att känna sig viktig alltså.  Här nedan ser ni en liten demonstration av västen:
https://web.archive.org/web/20160118022855if_/https://www.youtube.com/embed/d_RGLWPv9gs

Jag har varit rätt ledsen över att Flaxa inte fått må bra, trots att vi ”inte gör något” mer än att promenera och valla lite grand. Jag ville ju att hon skulle få ett par aktiva, härliga pensionärsår, att fortsätta med lydnadsträningen och sådär. Nu har vi gått i koppel i tre månader, och det SUGER. Hon är dock vid otippat gott mod, jag tar med henne på allt jag kan komma på och ser till att hon inte känner sig bortprioriterad.

Förhoppningar på 2016:
Jag vill, vill, vill att Flaxa ska få komma tillbaka till att vara aktiv sällskapshund igen! Få springa lös, valla lite grand och vara hund!

Steve

Å, vi har haft ett så kul år! Jag är så glad i min fina kille. Det är verkligen fantastiskt hur man kan klicka med en hund så otroligt väl. Han kompletterar mig så bra och är en så härlig hund att ha i familjen. Glad, snäll, social, lättsam och skitrolig att träna med – kan det bli bättre? 

Steve blev ett år i april och har gått från ranglig unghund till lite av en medium-biff i alla fall!  Vi har haft ett jätteroligt med massor av vallning. Jag har gjort ett litet ryck med agilityn också, vi gick bland annat en hoppteknikkurs (han hoppar som en gud!) och har tränat en hel del hinderinlärning, framförallt slalom. Dock har vallningen varit så himla rolig att agilityn har fått stå tillbaka. Man får göra som man vill när man är vuxen! 

I och med att vi fick egna får, kunde vi träna lite men ofta. Det gjorde verkligen att vår utveckling hos fåren fick en rejäl skjuts. Så himla roligt! Eva Karlsson har regelbundet coachat oss vidare och gett oss läxor. Jag har verkligen NJUTIT av det här, vi har haft så kul! Just nu känns det bara så fjärran – vi har gått i koppel i nästan två månader  Steve fick ont i en tå och sedan dess har vi koppelpromenerat och tagit det lugnare så att den ska kunna läka. Vallning är ju bara inte att tänka på under de förutsättningarna. Booooooooooring! Men snart hoppas jag att vi är tillbaka. För vi LÄNGTAR! 

Fåren har i alla fall fått en lång vila från allt vad vallhundar heter  För Flaxa vallar förstås inte heller nu sedan nästan ett kvartal.

När  jag insåg att vi hade lite vila framför oss, passade jag på att kastrera Steve. Det har ju varit planen redan från början, speciellt med tanke på att han egentligen skulle bott med två fertila tikar (Kitty också). Men det har inte blivit av, jag har dragit mig och tyckt att det kunnat vänta. Dock har han haft det lite jobbigt med löptikarna på dagis senaste tiden, haft noll matlust och varit lite pipig och orolig. För att inte tala om Flaxas löp, blivit halvt vansinnig på passandet. Så det var helt enkelt ett bra tillfälle!. Det är skönt att ha det gjort, jag har alltid sådan ågren innan jag ska göra sådana här definitiva ingrepp. Jag avbokade tiden två gånger och bokade om innan jag till slut gjorde slag i saken :-D.

Förhoppningar på 2016:
Jag hoppas på ett skadefattigt år med massor av vallning, långa härliga promenader och cykelturer och mycket gos!!! 

Anna

På jobbfronten har det här året präglats av mycket oro och stök. Vi har haft stora uppsägningar på jobbet, hälften av mina arbetskamrater blev av med jobbet i våras. Det dröjde (evigheter kändes det som, men så var det förstås inte) innan vi precis innan semestrarna fick reda på vilka som fick behålla jobbet och vilka som inte fick det … veckor av oro var äntligen över. För att bytas till en konstig lättnad över att jag ”klarade mig” men också sorg över arbetskamraterna jag förlorade. Sommaren blev veckor av att minska världen lite till en bubbla där jag kunde slappna av och bara vara. Väldigt skönt och återhämtningen gick fint.

Hösten har förstås krävts en hel del omställning på jobbet med nya arbetssätt, nya chefer och högt tempo.

Det har varit väldigt fint att kunna koppla bort och av med alla djuren. De ger mig mycket energi, varenda en av dem!

Andra grejer under året har varit att jag äntligen köpte mig en ny kamera, som jag längtat. Och vad nöjd jag är! Det blev en Nikon D7100 och min Nikon D80 köpte en kompis av mig.

Jag fyllde ju 35 i år, och mamma och familjen fixade en helt fantastisk födelsedag till mig. De tisseltassade med presenter (jag fick en helt sjukt fin vägskylt där det står ”Smaradiset” ,vi bor ju i orten Smara) och jag blev sådär riktigt bortskämd och firad som man blev som liten. Väldigt, väldigt fint! Tack gulliga ni, jag blir så glad i magen när jag tänker på det! 

https://youtube.com/watch?v=dRCPszK1-hY

Anneli och jag åkte ned och kollade agility-SM tillsammans i juni. Det var verkligen roligt! Och så otroligt skönt att vara på plats som publik, inte som tävlande …

Förhoppningar på 2016:
Lite mer stabilt på jobbfronten och i övrigt är ju önskningarna ovan mina